J

:'/

Jag är rädd. Jag skriker i panik, jag gråter så jag nästan går sönder. Jag förstår inte hur det kunde bli såhär. Vad var det som gick så snett? Hur kunde livet bli såhär, jag som var så lycklig förut. Jag som skrattade hela tiden, jag som hade allt. Finns det någon i hela världen som förstår hur det här känns, finns det någon som kan säga till mig vad jag ska göra? Livet känns kaos just nu, känner mig helt tom. Jag saknar min bästavän, och pojkvän som han var på den tiden. Han som alltid fanns där, och han förstår inte nu hur ont det gör. Hur det känns på kvällarna när jag inte orkar längre..

Jag behöver hjälp, jag klarar inte det här längre. Dom är känslorna dödar mig. Det äter upp mig in ifrån. Jag orkar inte, jag vill bli hel igen. Jag vill bli Josefine igen.


Sommaren 2006..

Igår hamnade vi på en fest i sumpan, de va väl sådär. Träffade en gammal vän, Lennon iallafall. Vid 1 drog vi till Sollentuna. Träffade Simon & Naim, sen kom mamma och hämtade mig & Elin. Deckade fint i min säng, och vaknade upp med att min mens hade kommit. JIPPIIEEE. Så idag har jag värdens jävla mensvärk så jag vill bara spy :( Och inget gott har man hemma heller.. Åh

Du är borta över helgen för du
sa lite tid från varandra är vad vi behöver nu
Jag har rotat fram gamla bilder i jakt på ett minne från en förlorad tid 
och längst ner i en kartong ligger vi på en strand på vår första semester
Du skrattar och kysser min hals
och jag minns varför jag föll för dig varför jag alltid föll för dig

Radion spelar aldrig våran sång och det känns som tusen år sen dina
Ögon såg på mig som dom gjorde en gång och jag saknar våran sång

Du svarar inte när jag ringer
och din mamma ljuger dåligt och säger att du sover
men jag vet att du sitter alldeles bredvid och att ni pratar
som ni pratar när du känner dig vilsen
och jag vet du tycker vi tappat vår passion och vår färg
men idag så känner jag mig märkligt säker på oss
Så jag kör genom regnet för att hämta hem dig

Radion spelar aldrig våran sång och det känns som tusen år sen dina
Ögon såg på mig som dom gjorde en gång och jag saknar våran sång

Men så länge vi har en chans, så länge vi har en chans, 
så länge vi har en chans
så tänker jag, så tänker jag, så tänker jag slåss för oss

Radion spelar aldrig våran sång och det känns som tusen år sen dina
Ögon såg på mig som dom gjorde en gång och jag saknar våran sång 

Fan vad trött jag är, men ikväll ska de bli kul. De måste bli det, ska ju iallafall vara med mina tjejer. Behöver dom mer än någonsin just nu! Vet inte vad jag mer ska skriva, ska lägga in en låt text snart som betyder mycket för mig. Men måste göra något där emellan, så inte inläggen ser ut som bara "depp mode" haha!

You’ve got that smile,
That only heaven can make.
Yeah, you are my dream,
There’s not a thing I won’t do.
I’ll give my life up for you,
Cuz you are my dream.

Heeey på er!
Jag har hunnit gå igenom hela säsong 2 av solsidan och skrattat så jag har gråtit. Och nu ska jag börja fixa mig, sen möta upp Ronja i Karlberg och fixa lite saker. Sen hem igen och fixa mig inför kvällen. Idag har jag suttit och tänkt på vart alla människor som fanns där tog vägen? Vad som hände med alla 'föralltid' som man sa till varandra. Det är helt sjukt hur man kunde släppa in folk som bara gjorde en illa och dom som fanns där skickade man iväg.. ♥

Godkväll, efter skolan åkte jag till Jakobsberg och mötte upp Andreas på vägen dit. Vi gick in i centrum, lurade på honom en "baseball jacka" och sen köpte han en annan tröja också. Sen kom Rebecca dit också, snackade lite om Turkiet som kommer bli så naaajs i sommar! Efter det åkte jag hem, kollade på mitt program som jag har börjat följa på kanal 11 som går varje dag kl 17.00 - 19.00 Bachelorett, jag dör vad bra det är! Och killen är så snygg och charmig, en riktig man. Vill också ha en sån, en som vill hitta en tjej att älska hela livet. Vart finns dom killarna? Som alltid kommer att älska sin tjej, trots vad deras förhållande kommer att gå igenom, sjukdom.. Ja vad som helst! Men efter det träffade jag Ronja iallafall, sen begav vi oss till Viksjö och träffade Alexandra, sen kom också Felicia & Emelie dit. Stack till träffen haha?! Och chillade i sofforna i tjugo min typ. Sen åkte jag hem.

Håller på att ladda ner sesong 1 'morden i sandhamn' vet inte om det är bra? Men måste ha något att kolla på nu, har kollat klart på One Tree Hill, eller sesong 8 har jag ju inte sett. Men de finns bara på piratebay med engelskt tal utan svensk text, och de hatar jag! Men nu är det färdig laddat, och nu ska jag kolla. Ha en bra kväll, antar att alla ska sova nu? Men jag har som sagt aldrig skola på fredagar, hähähä!

Det här är nått jag aldrig kommer att acceptera, aldrig. Det här är inte jag.
Det måste finnas något sätt att bli av med det här, något. Annars kan jag lika gärna dö.

Hejhej! Tränade efter skolan med Elin & Simon, skönt.. Sen drog jag hem och åt middag, deckade nästan i soffan. Men mötte upp tjejerna endå och solade solarium, så skönt. Ska köpa solkort när pengarna kommer. Man kunde verkligen rensa tankarna där, kom bort ifrån verkligheten kändes det nästan lite som. Idag bröt jag ihop i mina föräldras famn, för jag är så svag just nu. Jag kan inte vara stark längre, och jag önskar att jag kunde skriva varför jag inte kan det längre, här i bloggen. Men folk är så dömmande, mina närmaste vet. Och det får stanna så. Jag orkar inte längre, jag kanske behöver hjälp endå. Det är tur att Lisa finns, det enda människan som kan på riktigt säga 'jag förstår dig'. ♥

P.S till er läsare, ni kommenterar för dåligt. Säg vad ni vill att jag ska skriva om, ge mig tips.
Puss på er!
♥

Tänker släppa allt nu. Alla gamla vänner som inte finns där idag, trots att man sa så mycket. Lovade varandra, men endå så blev det inte så. Och alla gamla kärlekar, finns 'dom' inte där idag så kommer dom inte att göra det imorgon heller. Jag sårar bara mig själv genom att gå och tänka på minnen, det är dags att sudda ut dom. Iallafall så dom blir svaga. Jag vill inte gå runt och vara ledsen för att personer inte finns där längre, trots att dom sa att dom skulle det. För jag har kommit en bra bit på vägen utan dom. Jag bara ljuger för mig själv när jag säger att jag inte klarar mig utan dom, för det gör jag. Jag har klarat mig så pass länge nu, så varför skulle jag inte kunna göra det längre? Det finns som sagt en anledning till varför dom personerna inte finns vid min sida idag. Och dom största orsakerna har jag valt själva att klippa banden med. Jag måste sluta leva kvar i mitt gamla liv, för det här är mitt nya. Jag ska vara så otroligt glad över dom personerna som står vid min sida idag, och får mig att le. Utan dom hade jag aldrig gått så här långt. Kärlek till min familj & till mina vänner. Ni är det enda som får mig att vilja gå vidare och se hur bra jag har det. Det är för er som jag orkar varje dag, ni är allt. Och tack för att ni aldrig slutade tro på mig, när andra gjorde det. Jag kommer aldrig svika er, aldrig. 'Ni vet vilka ni är'

Godkväll på er!
Idag rullade skolan på som vanligt med alla tråkiga lektioner
Simon var snäll och bjöd mig, Naim & Elin på lunch idag också, d tackar man inte nej till!
Efter skolan, träffade Ronja. Stack hem till mig, käkade. Sen vidare till Kista, träffa Elin.
Nu hemma, ska sova om 20 min. Skit trött, min kropp är helt död. Utan någon som helst anledning


Den här kroppen är mitt mål till träningen..
Inte pinnsmal, men endå fit. Skit fint verkligen!

Att komma över någon är som att åka Uppskjutet på Gröna Lund.
Så otroligt nervös när jag står där i kön.
Rädd när det snart är min tur.
Herregud jag vågar inte göra det här,
jag kommer att backa ur, jag är för svag för att klara detta.
Och så ett gäng vänner som står precis bakom mig och peppar,
"klart du klarar det här, du kommer att ångra dig om du inte gör det".
Så sätter jag mig i den där stolen och vill bara kräkas av nervositet.
Vad i helvete är det jag håller på med?
Jag vill ju göra det, men är bara så rädd för att dö om jag nu gör det.
Sen är det som om jag per automatik börjar spänna fast säkerhetsbältet.
Utan säkerhetsbälte dör jag.
Men jag förstår inte riktigt själv att jag är tillräckligt modig
för att faktiskt sätta mig där och spänna fast mig.
Så räknar någon ner.
Tre, två, ett.
Och innan jag hinner blinka går en ilning genom min kropp.
När jag kommer högst upp och är halvvägs kommer kräkkänslorna igen,
helvete vad rädd man är ibland.
Hela världen under mina fötter och det är bara en fruktansvärd resa ner
innan jag har fötterna på jorden igen.
Hur jag nu ska klara mig ända dit, jag ser knappt marken som jag vill stå på?
Sen hör jag plötsligt mina vänner skratta och hjälpa mig av med säkerhetsbältet,
jag behöver det tydligen inte längre,
jag står stadigt på jorden nu. 
(även om jag är lite yr)
Så tar mina vänner min hand och skrattar till, säger lugnt,
"Det där var väl inte så farligt?"
Så går vi vidare mot nästa äventyr.
Och på vägen dit är jag så jävla stolt.
Jag klarade det.
Trots att jag höll på att dö när jag satt där högst upp med panik i kroppen
och dödslängtan så är jag redan på väg till Frittfall,
för klarade jag det där så klarar jag ju vad som helst.
En jävla panik när man tar sig igenom det,
men efteråt mest en kick och en stolthet över att man gjorde det.

- Skriven av Michaela Forni