J

- Varför beter du dig såhär?

- Sluta nu Josefine..

- Sluta med vad, det är du som ska sluta?
Kan du ta någonting seriöst någong gång?

- Men jag är ju här nu?

- Ja men..

* Han pussar mig på pannan*

.. Och sen var allting löst igen. Trots att han dagen innan hade stängt av sin telefon, inte hört av sig under hela dagen. Han var mitt allt på den tiden, och trots att han behandlade mig som ingenting så förlät jag honom. Jag kom aldrig fram till vad jag egentligen ville säga. Jag älskade honom, men det gjorde för ont för att älska. Men även fast det gjorde så ont, så fanns det ingen bättre när han låg bredvid mig i sängen och höll om mig med hans stora armar. Och låg och kollade på mig med dom stora fina bruna ögonen. Trots att han aldrig sa ett enda ord om känslor till mig, så älskade jag honom. Jag ville att han skulle förändras, jag trodde på att han skulle förändras. Därför gav jag aldrig upp.

 Men idag så står jag här helt ensam utan honom. Och längtar tillbaka till den där kalla kärleken, bara för att jag känner mig så ensam. Trots att jag var så ensam med honom. Så skulle jag göra vad som helst till dom där otroligt jobbiga stunderna när jag inte fick fram vad jag ville säga och dom som han inte svarade på om han tyckte om mig. Bara för att jag var med honom då, bara för att jag inte kände mig lika ensam då. Som nu