J

Min första kärlek ..
Kan ju börja med att säga att den här texten är väldigt svår för mig att skriva, speciellt i det här läget. När jag redan sitter här och gråter i mitt klassrum med luvan över huvudet. Dhär inlägget kommer säkert att bli långt alldeles för långt. För det finns för mycket känslor i luften. William heter han iallafall, en kille som jag träffade genom hans bästavän sommaren 2007. Vi träffades i smyg, eller först hade vi pratat i telefon i smyg. Så vi bestämde oss för att träffas, trots att hans vän kände som han gjorde för mig. Och så fort jag såg William komma där på stationen i Barkarby så visste jag att han var den rätta. Och det är sjukt att man kan känna så när man inte ens är 14 år gammal och bara behöva se på en person och känna som starka känslorna. Efter den dagen, eller vi sågs ju självklart mer så blev vi tillsammans.

Vårat förhållande vajande fram och tillbaka, men endå så älskade vi varandra. Jag träffade fel umgänge i åttan, och William bad mig att inte umgås med honom. Varje dag förklarade för mig hur dåliga dom var mot mig, och att jag skulle må dåligt sen. Han hade tyvärr sant, och inte bara det.. Jag var otrogen, mot min kille som jag älskade mer än allt annat. Och det är något som jag ångrar än idag. 3 och ½ år senare som vi träffades första gången, på stationen i Barkarby. Så små och så oskyldiga. Nu är vi äldre, och vi pratar inte längre. Inte som då, när jag kunde ringa honom mitt i natten och bara gråta, och även fast han inte var hos mig utan bara i telfonen så kunde han torka mina tårar. Han förstod mig som ingen annan gjorde. Även fast vi inte har varit tillsammans på över ett år, så var vi oskiljaktiga endå. Vi pratade varje kväll, berättade om våra problem för varandra. Nu är det inte samma sak. William är någon som jag smsar när jag är full och ber om att han kommer tillbaka. För att inom mig så saknar jag en stor del av honom.

Det finns fortfarande kvällar som jag gråter, gråter som en jävla idiot för att han inte finns där längre. Jag har skrivit det så många gånger i min blogg att jag bara vill ringa honom och be honom lyssna på vad jag har att säga. Men jag är väldigt osäker på att han skulle göra det. För som sagt som han sa till mig så har vi faktiskt inte sett på riktigt länge, och knappt pratat för den delen heller. Hur i helvete kan jag fortfarande vara lika kär i honom då? Jo för att han var min största och första kärlek. Det är något som alltid kommer att sitta kvar. Jag och William var en stor del av min själv och det kommer alltid att vara så. När jag tänker på mina bästa stunder i livet, så är han med i mer än häften..

Jag kommer ihåg allt med oss, och det mesta vill jag faktiskt inte skriva ut här. För det vill jag hålla inom mig, i mitt hjärta. Men dom stunderna som jag faktiskt saknar mest. Det är när bara han och jag låg i någon av våra sängar, och bara kollade in i varandras ögon. Och vi behövde inte säga någonting, för vi båda två visste vad vi ville. Att det skulle vara så, föralltid. Det finns ingen som kan ge mig dom speciella känslorna som William fick. Han behövde bara röra vid mig lätt och så fick han hela min kropp att sväva. När han hade armarna om mig, så trygg har ingen fått mig att känna. Ingen rörde mig på sätte som han gjorde. Och den viktigaste saken, ingen kysste mig på det sättet som han gjorde. Inga läppar har passat så bra ihop som hans och mina gjorde. Det vi hade, det var kärlek. Vi sa föralltid, och det brukar inte hålla.. Men jag kommer alltid att älska honom.

Nu vart den här texten väldigt lång, och det är inte ens hälften av vad jag skulle kunna skriva om oss. Vi var så mycket, vi hade ett så starkt band som ingen av er någonsin kommer att kunna förstå. Bara han och jag. Jag och han. Vi hade planerat en hel framtid tillsammans, vad som hände med den. Vet jag inte. Jag tror på att allt har en mening, och jag hoppas på att ödet för oss samman igen. Jag älskar dig William Holmberg, har alltid gjort och kommer alltid göra.

Hejsan!
Jag heter Josefine Fasth och är 17 år gammal. Fyller år den 13 augusti. Så i sommar så blir jag äntligen 18 år som jag har sett fram emot i hela mitt liv. Jag bor i Barkarby, med min mamma pappa och lilla syster. Barkarby ligger i Järfälla Kommun, men tillhör Stockholms län. 13 minuter in till Sthlm city med pendeltåget. Alltå bor jag i förorten enligt vissa. Men om ni skulle hälsa på i Barkarby så skulle ni nog mer tycka att det såg ut som landet. Skälby's stora villor, och där jag bor ligger det en stor åker och en kyrka (?) Kan det bli en mer ångest del eller vad det fan är? Därför vill jag bort från Barkarby, och det har jag väl velat i halva mitt liv. Men det kommer en dag så jag får lämna den här hemska staden..

Vad mer ska jag skriva om mig själv? Jag älskar att skriva, ni som har följt min blogg genom åren vet att det är mest texter om mina jobbia kärleks förhållanden. Det är väl det min blogg går mest ut på, att skriva av sig mina bra och dåliga stunder här i livet. Liksom det är ganska mycket ångest här och var.. Men därför är självklart svenska mitt favorit ämne då jag kan skriva allt som jag känner för. Förutom mina jobbiga depressioner som jag kommer in i ibland så är jag en jävligt glad och pigg tjej. Jag älskar att bjuda på mig själv och det vet nog mina vänner som jag umgås med. Jag gör allt för att dom ska bli glada och skratta. Gick på teater från 6an till 8an, men sen blev jag k00l och kunde inte fortsätta där tyckte jag? Trots att teater är något som jag skulle kunna hålla på med i framtiden och jag älskade det. Så valde jag att hellre sitta och röka och klunka vodka än att gå på mina teater lektioner. Eller nej så var det väl inte riktigt. Men jag valde hellre att vara med mina vänner, på fredagen och supa skallen av mig och sen skita i att åka till min teater som började kl 3 på lördagen. Men men det var ett dumt val som jag kommer att få leva med, om jag inte väljer att åka tillbaka dit någon dag.

Något som jag allt har varit det är också för snäll. Misstolka mig inte nu, men jag har alltid funnits där för mina vänner, fast jag kanske har mått skit själv så har jag alltid tagit dom i första hand. Och det är något som jag trivs med att göra, men det är något som jag också får lida för i efter hand. För det finns vissa som har utnyttjat det. Kommit till mig så fort som har mått dåligt, men inte brytt sig ett skit när jag har mått dåligt. Då har dom lagt någon energi överhuvudtaget. Men därför så är jag väldigt noga med vilka jag släpper in i mitt liv nu för tiden. Hellre få vänner som man kan lita på, än ha massa som du inte har ett dugg förtroende för. Så känner jag, och så skulle nog dom flesta känna om dom hade blivit sårad av 80 procent i dens omgivning. Idag är jag glad för dom människorna som jag har i min omgivning, dom som finns där. Dom som kommer till mig när dom mår dåligt, men även finns där för mig när jag gör det. Och inte bara det, dom som kämpar med att få mig att må bra igen, dom som gör allt för att få mig att skratta. Nu umgås jag inte med såna som bara tar energi, utan ger en hel del också. Och det är såna människor jag trivs med, och det är såna som jag kommer att stanna med också!

Sen säger jag inte att jag aldrig har sårat något, för det har jag. Många gånger har jag gjort saker som jag efteråt har ångrat. Ingen är perfekt, och det vet även jag. Men det här ska inte bli någon predikan som min pappa brukar säga, det här skulle bara vara en beskrivning om vem jag var. Vem Josefine Fasth egentligen är. Och jag hoppas att ni har en liten bild av mig. Och om ni har några frågor, så fråga!

Musik då, vad gillar jag för musik. Det är allt ifrån Eminem, Petter till Melissa Horn. Förstår ni då vilken blandat musik smak jag har? Jag kan nästan tycka om allting, förutom Hård rock. Det går inte, har aldrig gjort och kommer aldrig göra. Men det finns en person som har fångat mitt hjärta, och det är den här underbara människan Justin Bieber, som så säkert många tjejer drömmer om att få gifta sig med. Men det går inte en dag utan att jag inte lyssnar på hans fina låtar. Tittar på bilder, och drömmer lite för mig själv att en dag så ska han bli min. Självklart tycker mina vänner att jag är smått dum i huvudet. Förutom en av mina närmaste vänner Elin Porsklint. Hon håller med mig till 100 procent, så ibland så blir det ju lite små fighter om vem som egentligen ska ha Justin. Och nu börjar jag låta som en 12 åring känner jag. Men that's life. Jag har helt enkelt en liten crush on Justin Bieber.




Tror inte att det finns så mycket mer att skriva om mig själv, så därför avslutar jag här.. Kommer mer roliga inlägg imorgon. Om min första kärlek om jag minns rätt vad det stod på listan?

dag 01 – vem är jag?
dag 02 – min första kärlek.
dag 03 – min familj.
dag 04 – något som får mig att le.
dag 05 – min blogg.
dag 06 – en drömkille.
dag 07 – min bästa vän.
dag 08 – min politiska åsikt
dag 09 – min tro.
dag 10 – mina rädslor.
dag 11 – något som får mig att börja gråta.
dag 12 - min skola.
dag 13 – mina framtidsplaner.
dag 14 – något jag saknar.
dag 15 - något jag inte saknar.
dag 16 - mitt första gosedjur.
dag 17 - varför gjorde jag den här listan?

På min förra blogg höll jag på med en sån här, men den var alldeles för lång och jobbig. Hittade en perfekt i min vän Gabriella's blogg, så kör på den här istället. Börjar med den första idag.. Den här kommer att ligga i kategorin 'Listan'