J

Min första kärlek ..
Kan ju börja med att säga att den här texten är väldigt svår för mig att skriva, speciellt i det här läget. När jag redan sitter här och gråter i mitt klassrum med luvan över huvudet. Dhär inlägget kommer säkert att bli långt alldeles för långt. För det finns för mycket känslor i luften. William heter han iallafall, en kille som jag träffade genom hans bästavän sommaren 2007. Vi träffades i smyg, eller först hade vi pratat i telefon i smyg. Så vi bestämde oss för att träffas, trots att hans vän kände som han gjorde för mig. Och så fort jag såg William komma där på stationen i Barkarby så visste jag att han var den rätta. Och det är sjukt att man kan känna så när man inte ens är 14 år gammal och bara behöva se på en person och känna som starka känslorna. Efter den dagen, eller vi sågs ju självklart mer så blev vi tillsammans.

Vårat förhållande vajande fram och tillbaka, men endå så älskade vi varandra. Jag träffade fel umgänge i åttan, och William bad mig att inte umgås med honom. Varje dag förklarade för mig hur dåliga dom var mot mig, och att jag skulle må dåligt sen. Han hade tyvärr sant, och inte bara det.. Jag var otrogen, mot min kille som jag älskade mer än allt annat. Och det är något som jag ångrar än idag. 3 och ½ år senare som vi träffades första gången, på stationen i Barkarby. Så små och så oskyldiga. Nu är vi äldre, och vi pratar inte längre. Inte som då, när jag kunde ringa honom mitt i natten och bara gråta, och även fast han inte var hos mig utan bara i telfonen så kunde han torka mina tårar. Han förstod mig som ingen annan gjorde. Även fast vi inte har varit tillsammans på över ett år, så var vi oskiljaktiga endå. Vi pratade varje kväll, berättade om våra problem för varandra. Nu är det inte samma sak. William är någon som jag smsar när jag är full och ber om att han kommer tillbaka. För att inom mig så saknar jag en stor del av honom.

Det finns fortfarande kvällar som jag gråter, gråter som en jävla idiot för att han inte finns där längre. Jag har skrivit det så många gånger i min blogg att jag bara vill ringa honom och be honom lyssna på vad jag har att säga. Men jag är väldigt osäker på att han skulle göra det. För som sagt som han sa till mig så har vi faktiskt inte sett på riktigt länge, och knappt pratat för den delen heller. Hur i helvete kan jag fortfarande vara lika kär i honom då? Jo för att han var min största och första kärlek. Det är något som alltid kommer att sitta kvar. Jag och William var en stor del av min själv och det kommer alltid att vara så. När jag tänker på mina bästa stunder i livet, så är han med i mer än häften..

Jag kommer ihåg allt med oss, och det mesta vill jag faktiskt inte skriva ut här. För det vill jag hålla inom mig, i mitt hjärta. Men dom stunderna som jag faktiskt saknar mest. Det är när bara han och jag låg i någon av våra sängar, och bara kollade in i varandras ögon. Och vi behövde inte säga någonting, för vi båda två visste vad vi ville. Att det skulle vara så, föralltid. Det finns ingen som kan ge mig dom speciella känslorna som William fick. Han behövde bara röra vid mig lätt och så fick han hela min kropp att sväva. När han hade armarna om mig, så trygg har ingen fått mig att känna. Ingen rörde mig på sätte som han gjorde. Och den viktigaste saken, ingen kysste mig på det sättet som han gjorde. Inga läppar har passat så bra ihop som hans och mina gjorde. Det vi hade, det var kärlek. Vi sa föralltid, och det brukar inte hålla.. Men jag kommer alltid att älska honom.

Nu vart den här texten väldigt lång, och det är inte ens hälften av vad jag skulle kunna skriva om oss. Vi var så mycket, vi hade ett så starkt band som ingen av er någonsin kommer att kunna förstå. Bara han och jag. Jag och han. Vi hade planerat en hel framtid tillsammans, vad som hände med den. Vet jag inte. Jag tror på att allt har en mening, och jag hoppas på att ödet för oss samman igen. Jag älskar dig William Holmberg, har alltid gjort och kommer alltid göra.