J

Det är helt sjukt vilken känsla man får. När man ser en person som man älskat så det har gjort ont. Med nyktra ögon. Hur den här nervositeten kommer fram och man känner hur hela kroppen bara börjar att skaka. Och man gör allt för att undvika ögonkontakten bara för att inte visa svagheten. Eller för att slippa falla tillbaka igen. Bara svara på när han ställer frågor ekar huvudet så fort man vill fråga hur han mår och om han har träffat någon ny..

Bara den där hemska hjärtklappningen som kommer igång när man ser honom kliva av med samma tåg som man själv har suttit på att inte ha en aning om att bara några meter ifrån så är han. Kan inte förklara chocken som jag fick när jag såg honom. Och samtidigt som man vill ta upp telefonen och låtsas som att man inte bryr sig, så tänker man också att han kanske tror att man är feg. Och det är man ju också. Eller inte feg, man vill bara helt enkelt inte visa att det fortfarande gör ont att se varandra igen på samma perrong som man har delat så mycket minnen på. Södra station kommer alltid vara en stor del för mig, eller egentligen hela södermalm. Både på gott och ont. Så mycket glädje och så mycket smärta. Min första kärlek bor där, min första kärlek träffade jag på. Och jag försökte kämpa emot att inte känna efter om han hade samma parfym som han hade förut, då det var vi. Den speciella parfymen som han visste att jag älskade.

Det mest sjuka är att man har trott att man har gått vidare. Men att bara se honom, prata med honom i endast några minuter. Så känns det som att allt kom tillbaka igen. Trots att man vet att det inte är påriktigt. Man vet liksom bara att han var allt på den tiden. Och någon eller något som har varit allt, kommer aldrig att försvinna ifrån än. Någon del kommer alltid att finnas kvar där. Även om det skulle gå 20 år. Första kärleken