Nedostajes te
Igår ringde jag dig för första gången på 2 månader. För det kändes som att jag behövde få göra ett avslut på allt. Få reda på mina frågor, varför allting hände och blev som det blev. Du svarade också, för första gången så svarade du på en fredag kväll vid 00.00 tiden. Och nu fick jag ur mig allt, alla mina känslor som jag inte vågat berätta för dig. Men du hade knappt några svar på mina frågor, du sa att du inte kan känna någonting, du kan tydligen inte visa känslor för folk. Och inte bara för mig, utan inte ens för din mamma. Och jag frågade dig varför du tog kontakt med mig om du endå bara skulle bryta ner mig som alla andra, när du sa att du inte var som dom. Då svarade du att du inte var som alla andra, men att allting bara blev fel. Och jag grät & jag grät, och du frågade mig varför jag grät och inte skrek på dig istället. För du förtjänade inte att jag skulle va ledsen, utan jag skulle vara arg istället. Så jag grät, och jag skrek. Om hur dum i huvudet du är, och om hur mycket jag älskar dig på riktigt. Vi kom nog egentligen inte fram till någonting. Jag ville veta om du ville att jag skulle gå vidare, eller om jag skulle stanna kvar. Det hade du inte heller svar på, du sa jag vet inte. Men att du inte vill ha någon flickvän nu iallafall. Men du sa förlåt. För första gången så svalde du stoltheten och bad mig om ursäkt, för hur du har behandlat mig. Och jag kan inte göra något mer än att förlåta dig, för att mina känslor för dig är som dom är. Men idag känns det bättre, idag har klumpen i magen blivit mindre. Och det är sol ute, skulle jag se dig idag så vet jag att det skulle vara något helt annat. För på första gången i ett halv års förhållande så pratade vi ut. Vi har nog aldrig varit såhär mogna med varandra.. Idag är allting ändrat, om vi skulle se varandra idag så skulle vi till och med hälsa. Det är en bra början iallafall
Love you
