Idiot.
Det är väl bra med honom. Det var svaret man fick. 'Det är väl bra med honom'. Det känns ju "skönt" att höra, att de är bra med honom. Bra med honom, utan mig. Men inte fick man frågan, hur är det med dig då efter allt? Jag skulle vilja skrika i den personens huvud hur mycket han fick mig att tro att han var den bra killen. Men det var han inte. I mer än ett halv år var det ett helvete för mig att vara med honom, för samtidigt som han fick mig att må bra så gjorde han mig så illa. Idag sitter jag, helt ensam. Ont i magen så fort jag hoppar av min buss i Sollentuna station för det finns en risk att se honom. Eller någon av hans vänner som påminner om honom. Jag mår så jävla dåligt pågrund av allt med honom. Men det är ingen som ser det. Jag vill gå vidare, det är en kamp varje dag. Och jag har kommit en god bit på vägen, varken ringer eller smsar honom längre.
Det finns dagar då jag verkligen undrar vad det är som jag saknar. För egentligen så finns det inget att sakna. Ska man sakna någon som skrek på en så fort man hade druckit en liten droppe, ska man behöva ljuga om att man inte har rökt, eller ska man verkligen behöva vara tyst om att man har varit med sina killkompisar? På nyårsafton var han så jävla full, så full så att JAG fick ta hand om HONOM. Och då har killen mage att säga till mig att inte röka? För att han "bestämmer" över mig? Och sen när jag hickar så skriker han åt mig att sluta hicka? Och då ska jag behöva "gömma" mig bakom min kompis? Fast det var jag som bar honom genom hela malmvägen, då jag satt med honom på busshålsplatsen och höll om honom när han skulle spy. Då jag låg med honom i en trappa, och såg till så att han inte däckade? Den kvällen var han som ett litet barn, ett litet barn som han hade kallat mig i ett halv års tid. För det var de han kallade mig, han sa att jag betedde mig som ett barn. Istället för att säga att han tyckte om mig så sa han: Ångest, sånt e livet, djupt in i dig (misstolka det inte, han menade inte så) & absolut. Det var dom orden som jag fick höra hela tiden?
Och endå så kan jag sitta och säga att jag saknar honom. Vad i helvete är det som jag saknar, jag förstår det inte? Jag saknar en som ville bestämma över mig, träffa mig när han hade tid. När han inte jobbade eller tränade, när det fanns en liten lucka åt mig. Den enda gången som jag kan minnas att han var snäll mot mig, det var på nyår. När vi gick iväg och snackade och han bad mig om ursäkt för vad han hade gjort. Men sen hörde han ändå inte av sig dagen efter? Efter en vecka fick jag höra av mig och fråga vad han ville med allt och då fick jag svaren om att han hade problem med sig själv som han var tvungen att fixa innan han kunde ge sig in i något. Och endå så sitter jag och gråter för en person som inte brydde sig ett skit om mig?! Jag är så jävla dum, blir så arg på mig själv. Men endå så älskar jag fortfarande den killen.
Killen brydde sig bara om mig när han inte fick mig, när jag var svårfångad och inte intresserad. Då krigade han för mig, då smsade han varje dag. Då sa han som där söta orden som sötnos, snyggning osv. Då frågade han mig hur jag mådde. Då ville han träffa mig hela tiden, och om vi inte hade träffats på någon vecka så var han i min skola bara för att få se mig lite snabbt. Men det är verkligen så med killar, dom bryr sig bara när man inte är intresserad. Dom gillar leken, att fånga det som är svårt. Det som är nästan omöjligt. Det tog mig 5 månader att erkänna mina känslor för honom, att faktiskt förstå att jag hade fastnat. Och efter det så ändrades aallt. Och den historian har jag redan dragit där uppe. Jag är dum i huvudet, vill bara spy på mig själv för att jag är kär i en idiot.
Kärleken gör en verkligen blind.
