J

Kan inte förklara min ilska ordentligt. Jag ångrar dom tre åren som jag spenderade ihop med dig, jag ångrar all den energi och tid som jag la på dig. När jag kunde ha fokuserat på något annat. Och jag ångrar så mycket hur jag har kunnat suttit och sagt nu i ett år att du har varit den enda som har förstått mig. När det inte är något annat än bullshit som jag precis har kommit på. Det är skit snack att du har varit den enda som har förstått mig. Du har inte förstått ett skit, för du var aldrig när ner helvetet verkligen brast ut. När jag var med om du vet vad under en speciell högtid, så klickade du mig i örat när jag grät. Du sa att du var med din flickvän och det var viktigare. Viktigare än att bry sig om en person som inte visste om hon hade blivit våldtagen för att hon var så otroligt full?! Nu blev jag inte våldtagen, men tänk om. Vart var du då? Du brydde dig inte ett skit. Vart var du när jag blev sjuk, var du där? Du ringer mig ett halv år senare och berättar att du vet. Vem fan bryr sig, när du redan visste från dag ett men var alldeles för stolt för att ens trycka in mitt nr och prata.

Du var min första kärlek, det kan ingen ta ifrån dig. Och inte heller mig som var din. MEN jag är så jävla trött på dig, trött på alla nervärderande ord som du ger mig. Att du kan stå framför mina vänner och säga att det är bra att jag inte är där. Tro inte att du vet allt, tro inte att du är bättre än alla andra. Jag kan se rakt igenom dig, det vet du själv. Det här är det sista jag lägger ner på dig, för tro mig. Nu är du ingenting. Du var allt, men nu är du ingenting. Hat kärlek.