Fuck you
Ikväll ska jag till Elin och festa där, med en massa folk..
MEN självklart kan inte min blogg bara vara glädje där jag berättar om hur jävla roligt jag ska ha. För det finns alltid någon som ska sabba mina dagar. Och den här texten är tillägnad till dig, och jag behöver inte skriva ut namn för du kommer förstå direkt när du läser att det är dig jag menar. Du var min allra bästavän, vi gjorde allt ihop. Jag berättade allt för dig, verkligen allt. Och jag litade på dig, nästan mer än vad jag litade på mig själv. När du gjorde så som du gjorde mot mig i somras, eller du hade egentligen ljugit för mig i mer än ett halv år innan sanningen verkligen kom ut. Så brast allting. Alla förtroende som jag har för folk, dom är borta. För om jag inte kunde lita på min andra halva, varför ska jag då kunna lita på andra människor? Du har gjort så mycket mot mig, som du inte anar. Du skadade mig, du rev upp så otroligt mycket som kommer ta år för mig att läka. Därför vill jag inte ha dig på samma fest. För jag vill inte se dig, jag vill inte känna den smärtan som du har gett mig. För då kommer jag bara vilja ge den tillbaka. Tänk på vad jag skulle kunna berätta om dig till folk, tänk på vad du har gjort mot människor som dom skulle bli förtvivlade av att höra. Men jag har inte sagt dom, och vet du varför? För du litade på mig, så som jag litade på dig. Bara det att det visade sig att jag var den äkta av oss som valde att inte berätta allt det där. Jag tänker inte skriva mer om hur mycket du har sårat mig, för det ger dig bara makt. Eller är det verkligen makt som du känner? Är du glad över att du vet att jag inte kan vara i samma rum som dig utan att må dåligt? Mår du bra av att du har fått mig att känna så om dig? Jag tror det inte. Jag tror inte att du känner någon sorts styrka i det här, även fast du vänder om det till det. För att visa att du inte har gjort fel. MEN DU HAR GJORT FEL I DET HÄR OCH NÄR SKA DU TA DIG I KRAGEN OCH INSE DET?! När ska du säga det till folk att du har gjort fel?! Jag förstår inte, vad är det som är så svårt att be den som var din allra bästavän om förlåtelse. För hade jag fått ett förlåt av dig, hade det inte varit nått problem för mig att sitta i samma rum som dig utan att säga ett ord till dig. Jag orkar inte skriva mer nu, alla känslor kommer upp. Och jag kommer skriva ut saker som jag inte menar. Men en sak menar jag, att jag hatar dig. Jag har aldrig hatat någon så grovt mycket som jag hatar dig. Och jag har sagt förut att jag aldrig skulle kunna hata någon som jag har älskat, men det var fel. DU förtjänar inte att bli älskad, du förtjänar inte att ha dom människorna som du har runt dig. That's it. Och föresten, jag har inte dina bruna stövlar, eller någon kavaj. Det enda som ligger hemma hos mig som är ditt är dina shorts, ett rosa linne och din kamera. Och vill du ha det, kom och hämta det då. Du som har en sån stolthet!
