J

Idag var jag glad hela dagen.. Tills klockan 18 ungefär då jag och tjejerna var inne i en skoaffär i kista centrum.. När vi ska gå ut så kommer han in. Han som aldrig är där annars.. Och vad gör jag? Jo jag bryter ihop. Står och skakar och inte vet vad jag ska göra. Jag är så trött på att må såhär varje gång jag ser dig eller bara ens tänker på dig. Jag äskar dig så mycket så att det gör ont och det känns som att jag aldrig kommer att gå vidare. Jag får hoppas på den dagen som jag slutar att gråta, på den dagen som jag lyckas gå vidare.. Men det känns som att den dagen aldrig kommer.. Jag förstår inte hur du kan bara gå förbi mig utan att ens se något ledsen ut. Medans jag nästan skriker av panik. Eller tänker du på mig fortfarande när du ser mig? Gör det lite ont i hjärtat när du ser oss gå åt olika håll, eller är det bara jag som har dom känslorna? Jag vill inte hoppas på att du saknar mig, jag vågar inte hoppas på det. För då skadar jag bara mig själv ännu mer. Jag har kommit så långt så att jag iallafall har lyckats radera ditt nr. Jag har inte skrivit till dig mitt under panikångesten hur mycket jag vill ha dig tillbaka. Jag har kommit en bit på vägen, och jag ska fortsätta på den. För den är rätt.. Trots hur många mer tårar jag kommer att fälla.. Så längtar jag efter den dagen som jag kommer att kunna se dig utan att det hugger i hjärtat