Han
Jag vet att du ser allting jag skriver och förmodligen relaterar allting till dig. Men det finns ingen dig. Det finns inget du eller han eller jag. I allting jag skriver finns en hemlighet. Och alla dessa tomma ord är de få saker jag försöker att minnas. För jag har förträngt allting och de gnutta som finns kvar som inte går att sluta minnas är de jag skriver ned.
Men jag mår bra ska du veta. Jag mår perfekt. Och bland all dess sorg och deprimerande ord finns även lycka. Att ångra saker jag gjort kan jag göra i tusen år, det förändrar ingenting. Därför vänder ryggen och går rakryggad som aldrig förr. Jag tycker som jag alltid tyckt, jag tyckte om dig när det var vi. Men om du inte kan minnas i det som varit och om du vill minnas i allt som varit ont, finner jag ingen stimulans med att fortsätta. Jag kan leta efter dig på stan, och sitta på samma café, råka gå förbi dig tretusen gånger och var tredje gång låtsas som att jag inte ser dig. Men jag ser dig. Jag ser i allt du gör.
Dagen du ser sanningen i allting som varit, då du lämnat allt de onda bakom dig. (för det har du inte). Den dagen kommer du att komma springandes tillbaks. För människor kan göra misstag. Även fast jag gjorde två. Men allting handlar inte om misstag. Hur många kan erkänna sina misstag och gråta blod. Ångra sig ändå in från själen. För du vet att jag hade gett dig hela världen ifall du kunde. Därför ska jag se det från goda sidan. Jag är genomgod som kanske gjort ont. Men jag ångrade mig. Och det är väl de som är principen.
Varannan text är om dig, varannan text är om honom
