Året var 2007, nu är det 2011
Jag har slutat skriva till honom, han svarar bara ibland. Och jag, som lägger ner min hela min själ. Skriver raderar om och om igen. Jag älskar honom. Hur han gör allting. Går, andas, pratar. Sättet han tittar. Och visst får hans blickar mig att darra lite. Men det gör ingenting. För jag vet att någonstans där inne gömmer sig något. Något som jag bara vet om. Som ingen annan förstår.
Ni talar om för mig att inte skriva, att inte berätta, eller att inte få honom att förstå. Men även fast jag gjorde det, och visade honom. Spelar det ingen roll för han vet ju ingenting. Jag ler ju hela tiden. För jag mår ju så bra. Förutom när alkoholen kommer fram. Och även fast om han skulle ta mig tillbaka, så skulle jag inte ta honom tillbaka. För jag skulle aldrig kunna titta honom i ögonen efter allt jag gjort. När allting är borta. Och förhoppningsvis suddas ut. När min ångest och allt jag gjort är bortglömt. Inte riktigt. Men när vi slutar minnas och tänka en gnutta.
Då ska ni veta. Då ska jag älska honom ändå in från själen och allt jag velat säga ska jag få sagt. Jag behöver bara glömma lite. Glömma bort allt jag gjort.
