'sis'
Vet inte hur jag ska börja det här.. Det här är inte något jag vill skriva, men endå känner att jag måste. Så snabbt fann vi varandra, lika galna och samma humor. Så sjukt snabbt blev du en nära vän, nästan för snabbt för att vara möjligt. Du vet alldeles för mycket om mig, på så kort tid. Och jag vet så otroligt mycket om dig. Du vet mer än vad dom flesta vännerna som jag har känt i flera år gör. Du fick mig att koppla av, glömma bort livets bekymmer för en stund. Rättare sagt, du fick mig glad. Jag ville inte att det skulle bli såhär, men även jag har en gräns och det fungerar inte längre. Jag kan inte umgås med en människa som har en annan på sig. Du lever med en person som inte bara gör dig illa, utan även mig. Du älskar honom, det accepterar jag. Är du lycklig med honom, varsågod var med honom. Det hade kunnat fungerat för mig, bara jag hade sluppit bli en del av det. Men han gav sig på mig, sa saker som jag helt enkelt inte klarar av att höra. Pågrund av att jag mår som jag mår, hade mitt självförtroende varit uppe på toppen hade jag kunnat skratta mig av det och fortsatt med mitt. Men dom orden rullar fortfarande i mitt huvud, upprepas varje gång jag tänker på dig till och med. Jag vill inte släppa en vän som endå har funnits där. Men tillslut så gjorde du det inte heller. Så många gånger som jag har suttit där med dig, pratat med dig. Jag har aldrig velat förstöra mellan er som han säger det. Det enda jag har velat, det är att du ska må bra. Jag vill inte se dig så ledsen som jag har gjort dom senaste två månaderna. Jag vill inte sitta och berätta för dig hur du ska göra varannan dag. För jag vill att du ska inse det själv. Jag kan inte säga till dig vad du ska göra, om du inte vill det själv. Jag vill att du ska vara lycklig, ja. Men jag måste kunna vara lycklig själv också. Och det blir jag inte av att han ska kasta skit på mig, så fort jag försöker få dig att må bättre. Jag har aldrig sett dig så glad som när du hade bestämt dig för att lämna allt, släppa allt och fokusera på dig själv. Du skrattade, du vad glad. Det såg man till och med i dina ögon. Jag visste nog innerst inne att du skulle gå tillbaka till honom, men då hade jag hoppats på att det skulle bli bättre mellan er. Men istället fick jag allt på mig, jag fick grova påhopp för att jag bara egentligen ville att en nära vän till mig skulle må bra.. Jag vet inte vad jag ska skriva, för samma sak kommer upp igen och igen. Dom orden som du kallar skitsnack, dom orden som du sitter och säger att jag säger bakom din rygg? När jag säger det till dig så fort vi träffas. Nu är jag besviken, ja det är jag. Jag blir besviken på dig när du kastar skit på min vän som egentligen inte ville börja bråka med dig utan bara säga till din pojkvän. Men då hoppade du på henne, började säga saker till henne som inte ens hade med saken att göra. Jag vet inte vad jag ska säga, jag är så förvirrad. Från att gå till min gulliga tjej, till att gå till någon som jag inte har en aning om vad jag ska kalla.. Tänk på vad du gör, tänk på vad du säger..
För som sagt, ord är hårdare än slag
